Inledning

En av de absolut vanligaste orsakerna till veterinärbesök med kaniner, är tandproblem. Problemen har ökat de senaste åren i takt med att tamkaniner utfodras med en allt mer onaturlig kost. För att förstå hur tandproblemet uppstår måste man veta lite om hur en kanin fungerar när den äter och tuggar.
Kaniner är grovfoderätare och är skapta att tugga i sig en stor mängd svårtuggad, fiberrik föda. Deras tänder är utformade för att mala sönder gräs, blad, hö, ogräs, bark, med mera. De har tänder som växer hela livet eftersom slitaget blir enormt när de äter en korrekt kost. Framtänderna är avsedda att slita och skära loss födan från marken. Kaniner har dubbla tandrader framtill i överkäken. Tittar man noga kan man se två små smala tänder bakom de stora framförvarande. Underkäksframtänderna ska passa in i fickan mellan de stora framtänderna och de små. När underkäksframtänderna stöter in i denna ficka var gång kaninen tuggar, talar detta om för kroppen att tänderna är lagom långa. På så sätt regleras tillväxten av framtänderna.
Kindtänderna som är fem stycken i underkäken och sex stycken i överkäken, ska mala sönder födan med en tuggrörelse som till stor del ska vara horisontell. En kanin ska alltså inte bara tugga ”upp och ner” som vi människor gör, utan även mycket i sidled. Underkäken är smalare än överkäken, vilket gör att tuggytorna på kindtänderna inte överlappar varandra helt när kaninen håller sin mun stängd. Det innebär att en kanin som enbart tuggar vertikalt sliter inte på hela tuggytan utan bara på ungefär hälften.
Eftersom det går åt mycket kalcium när tänderna slits och ständigt nybildas, är det viktigt att kosten innehåller tillräckligt med kalk.

Orsak

Orsakerna till problemen är för det mesta förärvade men det finns även en del nedärvda orsaker.
Nedärvda fel är i huvudsak olika typer av bettfel, till exempel underbett eller tångbett. Det innebär att underkäksframtänderna ligger utanför överkäksframtänderna. Man skulle kunna tro att det bara är ett kosmetiskt problem, men på kaniner innebär det att kroppen tror att tänderna är för korta eftersom de inte stöter emot varandra på rätt sätt. Tänderna växer då ohämmat med en hastighet på cirka 2 mm i veckan.
En annan typ av ”nedärvt” fel är helt enkelt att man under många år har avlat fram kaniner med allt kortare nosar. Det är framför allt dvärgraserna men även fransk vädur har en förhållandevis kort nos. Korta nosar ger mindre plats för alla tänder, tandfästena trängs ihop och tänderna blir känsligare för problem.
Nedärvda fel leder ofta till förvärvade fel eftersom kaninen inte kan tugga på rätt sätt om framtänderna är för långa.
Förvärvade tandproblem orsakas av utfodring med en allt för lättuggad, kalkfattig kost och/eller infektioner i tandköttet och tandfästet som orsakar tandlossning. Morötter, gnagarblandning, pellets, sädesslag, tomater, gurka, frukt, bröd och annat som numera är ”standardfoder” till kaniner är alldeles för lättuggat och stimulerar inte tuggningen i sidled. Endast den naturliga kosten (hö, gräs, ogräs, bladgrönt, bark, grenar mm) ger en tillräcklig och korrekt tuggning och den mängd kalk en kanin behöver. Som nämnts ovan ska en kanin inte bara tugga vertikalt utan även horisontellt för att hela tuggytan på tanden ska slitas. Tuggar kaninen bara horisontellt utsätts inte tuggytan ut mot kinden i överkäken och tuggytan in mot tungan i underkäken för slitage, vilket leder till att utväxter och vassa tandnabbar växer ut.  Dessa nabbar kan vara sylvassa och bokstavligen skära sönder både tunga och kind.
Om kaninen drabbas av tandlossning till följd av en eller flera infekterade tandfästen kan tanden tippa antingen in i munnen eller ut mot kinden och slits följaktligen inte på rätt sätt. Vanligtvis uppstår dessa tandinfektioner till följd av en redan dålig tandstatus men har man otur kan även helt korrekt utfodrad kanin ha otur.

Symptom

Det första symptomet på att något är på tok med tänderna, brukar vara att kaninen sorterar bort den mest svårtuggade maten. Hö och gräs lämnas först, därefter pellets, morötter och annat hårt. Hinner det gå riktigt långt vill kaninen bara äta gurka och banan eller så slutar den äta helt. Den typiska bilden är att kaninen hungrigt hoppar fram till maten men ger upp när den inser att den inte kan tugga.
Många kaniner är dessutom så såriga i munnen att de dreglar och är ständigt blöta under hakan (”slobber”). Tittar man noga på dem kan man även se att de tuggar annorlunda eftersom de helt enkelt försöker hitta ett sätt att sönderdela födan utan att det gör så ont.
Om djurägaren inte är så observant kan en kanin vara tvungen att leva så länge med tandfel att den magrar av kraftigt eftersom den inte förmår att få i sig den mängd energi den behöver
Om kaninen tillåts utesluta hö och annat fiberrikt ur kosten en längre tid, kan detta sekundärt leda till mag-tarmsjukdomar. Läs mer om dessa sjukdomar under den rubriken.
En annan vanlig följdsjukdom av förvuxna tänder är tandinfektioner och käkbölder. När tandkronorna växer blir trycket så hårt på tanden att även tandanlaget (roten) börjar växa nedåt mot käkbenet. Tandfästet blir då sjukligt förändrat och mycket mottagligt för bakterieinfektioner som leder till böldbildning. Läs mer om bölder och behandling av dessa under rubriken ”Böldsjukdomar på kanin”.

Diagnos

Diagnos ställs med hjälp av en ytter allmänundersökning, röntgen och muninspektion vanligtvis i narkos.

Behandling

När en kanin har för långa tänder eller vassa nabbar som orsakar sår måste man söva kaninen och slipa tänderna.
Om det bara gäller framtänderna till följd av ett nedärvt bettfel är den bästa lösningen att operera bort framtänderna helt (extraktion), för att undvika problem med kindtänderna i framtiden. Många undrar hur kaninen då ska kunna äta men det är sällan några problem. En kanin med underbett och ständigt förvuxna framtänder, kan i alla fall inte använda dem på ett normalt sett och har redan utvecklat ett annat sätt att föra in maten i munnen.
Tyvärr är det bara tandkronorna som kan slipas ned till normal längd. Är tandanlagen och tandfästena förvuxna kan man inte göra något åt detta. Dessa förändringar gör att det nästan aldrig räcker med en tandslipning för att en kanin i framtiden ska ha friska tänder.
Ju tidigare man upptäcker problemet och ju noggrannare man i framtiden är med kosten desto bättre är prognosen. Har man otur kan en kanin behöva slipa sina tänder en gång i månaden men ibland kan det räcka med 1-2 gånger per år. När det handlar om mycket täta sövningar bör man överväga att låta kaninen somna in eftersom det är plågsamt för kaninen att ständigt behöva åka till veterinären och bli sövd.

Förebyggande

Som säkert alla förstått, är den allra bästa förebyggande åtgärden att från början kanin/skotsel/skotselrad-kanin/131”>utfodra sin kanin korrekt så att tänderna slits normalt och så att kaninen får i sig rätt mängd kalcium.
I de fall det handlar om kaninungar med medfödda bettfel bör dessa aldrig komma ut till försäljning. Uppfödaren bör kontrollera ungarna på ett tidigt stadium och avliva de som har bettfel.
Ska man hårdra det hela kan det dessutom vara bättre att skaffa sig en kanin men en lång fin nos.